TITTA PAPPA, EN DÖD CIRKUS!

Premiär: 11 november 2021
Av: Kristina Lugn och Staffan Westerberg
Regi: Martina Montelius
Med: Maria Sundbom Lörelius och Maurits Elvingsson
Föreställningslängd: ca 1 timme och 20 minuter utan paus

 För drygt tio år sedan, när Kristina Lugn drev Teater Brunnsgatan Fyra, skrev hon och Staffan Westerberg en pjäs tillsammans. Diverse kalamiteter ledde till att den aldrig fick premiär, men efter Kristinas död påminde Staffan Martina Montelius om den, och den 11 november 2021 ska den äntligen ha premiär. För regi står Martina själv och i rollerna ser vi Maria Sundbom Lörelius och Maurits Elvingsson.

Albert och Berit möts på strandpromenaden vid ett gammalt hotell. De är kanske gifta – eller har de bara setts en gång förut, på spårvagnen mot Biologiska museet, där Albert är vaktmästare? Hur som helst har de båda en stark relation till uppstoppade djur. Strandpromenaden förvandlas till begravningsbyrå, dödsrike, lägenhet i Vasastan och Bruno Liljefors-målning, beroende på Alberts och Berits skiftande sinnestillstånd. Och här och där har en diktarinna gått förbi och tappat några blad. Albert och Berit är på samma gång barn som har gått vill, en rörhöna och en kronhjort, Jesus och en begravningsentreprenör, osaliga andar och förbryllade pensionatsgäster med kort minne. Det blir en poetisk och fasansfullt sorglig skrattkaskad alldeles före den slutgiltiga taxidermin.

Recensionscitat:
“Men här finns också något nytt och annorlunda – fler genier, faktiskt: skådespelarna. Maria Sundbom Lörelius och Maurits Elvingsson, som i Martina Montelius regi (totalt respektlös, fullkomlig kärleksfull) vräker alla förutfattade meningar över ända med sitt fantastiskt uppskruvade tempo och utspel.” – DN

”…den poetiska diktionen känns igen från andra Lugn-pjäser och från Westerberg ler den stillsamma galenskapen.” – DN

”Maurits Elvingsson (…) halsbrytande elastisk, intagande när han gör sig frånstötande, intelligent när han gör sig dum, full av uttryck när han gör sig helt tom.” – DN

”Kristina Lugn och Staffan Westerberg skrev en pjäs ihop. På Brunnsgatan Fyra får denna sprittande duotext nu ett liv mellan bråddjup och komik med två kongeniala skådespelare.” – SvD

“Det är vansinnigt roligt, med stråk av stillhet och smärtpunkt.” – SvD

”Maria Sundbom Lörelius är kongenial som Berit. (…) Sundbom Lörelius kryddar varje undertext och bjuder publiken på blinkningar av invigd maskopi. Hon fyller scenen med elektrifierande energi, som en frustande sprakfåle med exakt precision i gränslösheten.” – SvD

”I en lekfull dance macabre paketeras existentiell visdom i en halvannan timmes humoristiskt koncentrat, som påminner om bräckligheten i livet och befriar ångesten.” – Expressen

”Tillika lever förstås Lugn-Westerbergs universum i all välmåga, uppspänt mellan ensamhet, kärlekstörst och dödsskräck. Precis som hos Beckett framstår deras teater som konstgjord andning, fast med lustgas: de håller oss vid liv och skratt i väntan på döden.” – Aftonbladet

”Tajmingen för den här uppsättningen kunde inte vara bättre och jag rekommenderar verkligen ett besök i Lugn och Westerbergs värld. ” – Teaterstockholm

”En storartad upplevelse” – Norrbottens-Kuriren

Läs recensionerna här:
https://www.dn.se/kultur/trams-fortvivlan-och-djup-visdom-pa-teater-brunnsgatan-4/  

https://www.svd.se/panik-moter-flams-i-hejdundrande-teaterfest

https://www.expressen.se/kultur/scen/lekfull-dodsdans-av-lugn-och-westerberg/

https://www.aftonbladet.se/kultur/teater/a/v5xJb4/buskis-bon-och-allsang-pa-brunnsgatan-4

https://teaterstockholm.se/titta-pappa-en-dod-cirkus

Se även:
https://www.svt.se/kultur/kristina-lugn-staffan-westerberg-martina-montelius-doden-brunnsgatan-4  

HIROSHIMA MIN ÄLSKADE

Premiär: 23 februari 2022
Av: Marguerite Duras
Regi och bearbetning: Philip Zandén
Översättning: Katarina Frostensson
Dramaturg: Pia Forsgren
Med: Maria Salomaa, Christopher Wollter och Katarina Ewerlöf

BILJETTSLÄPP 25 JANUARI 2022

Marguerite Duras filmmanuskript HIROSHIMA MIN ÄLSKADE blir teater – premiär den 23 februari 2022

10 år efter att Hiroshima bombades avslutar en fransk skådespelare och en japansk arkitekt ett kortare förhållande. De anförtror varandra sina hemligheter och genom snabba återblickar målas deras liv upp.  Liv fyllda av både motsatser och motsägelser. Resnais delikata Hiroshima min älskade från 1959 är en av filmhistoriens mest inflytelserika filmer. Med Maria Salomaa och Christopher Wollter som det älskande paret i Philip Zandéns bearbetning av Katarina Frostenssons översättning, där Katarina Ewerlöf spelar Marguerite Duras som skriver fram filmmanuset, får Hiroshima min älskade nytt liv på Teater Brunnsgatan Fyra.

”När jag som tonåring såg Alan Resnais Hiroshima mon amour blev jag mycket gripen. Jag förstod inte varför men anade att det nog var “så här det var att vara vuxen”. Många år senare läste jag Marguerite Duras filmmanuskript och såg en föreställning framför mig – där fanns drama, relationer och ett poetiskt språk som gjort för scenen – och att låta Duras vara med på golvet och skriva fram historien och personerna, ökade de teatrala möjligheterna. På Teater Brunnsgatan Fyra har vi hittat ett rum som i sin litenhet öppnar för gestaltandet av kreativiteten, för intimiteten i passionen och för smärtan i traumat. Hiroshima min älskade med sina två parallella berättelser, en i Japan på femtiotalet och en i Frankrike under kriget, är ett verk om atombomben och den omöjliga kärleken. Om tragedin i att glömma och i att minnas. Kanske är det så här det är att vara vuxen; att kunna leva med sina trauman, veta att katastrofen kan drabba oss igen och ändå fortsätta att älska!” – Philip Zandén, regissör.

Kärleken är omöjlig. Hur många gånger vi än inser det kan vi ändå inte skiljas från den. Vi kan älska de mest oresonliga, skadade, förtvivlade av människor. Vi kan älska någon vi med förnuftet vill fördöma. Vi kan älska någon vi inte förstår, och som inte förstår oss. Vi kan älska medan världen brakar samman omkring oss, medan vi egentligen borde ägna oss åt något mer konstruktivt, och vi kan verkligen älska någon annan även om vi inte älskar oss själva – vad de förnumstiga än säger. Kärleken lyssnar inte på rationella förklaringsmodeller. Den vägrar samarbeta. Kärleken är en frasande, sprakande kackerlacka, en själens Särimner som återuppstår varje gång vi tror oss slutgiltigt ha förintat den. När världen en gång drar sin sista suck kommer kärleken att vara det sista vi ser. Det visste Marguerite Duras, och hon berättade det på ett språk som vrenskas och slåss mellan och under varje skiljetecken. Nu ska bokstäverna få resa sig ur scengolvet på Teater Brunnsgatan Fyra.